Allt som oftast numer åker jag bergochdalbana. Känslomässigt. Ingenting anmärkningsvärt. det är sånt livet är. Gäller bara att hänga med i svängarna.
Jag behöver skriva för att fungera. Det behöver inte vara prosa, men det är det enda jag själv anser mig vara riktigt bra på. Alltså skriver jag. Jag finner ett lugn i skrivandet, i skapandet av en text. Det kan vara otroligt meditativt att sitta och arbeta med en längre text (som romanen som nu är uppe över målstrecket i antal ord) eller en kortare novell. Eller att arbeta med utmaningen om max 10000 tecken inkl mellanslag. Det är kort.
Hur många tecken är ett andetag?
