Det här skrev jag nu på morgonen. Inte redigerat. Bara ett utkast. Måste dela med mig..
Mathilde stökade lågmält ute i vardagsrummet. Säkert höll hon på att plocka in porslinet på sina bestämda hyllor, allt i perfekt ordning.
- Är du inte klar än? frågade Angela. Mathilde var bra. Hon var bra att ha. Henne kunde hon sätta på plats, Mathilde förväntade sig inget annat. Angela kände tillfredsställelsens mjuka skimmer lägga sig tillrätta inombords.Tackvare Mathildes tysta godkännande att fungera som sin husmors slagpåse klarade Angela sina dagar i rollen som leende, representativ, högborgerlig hustru.
- Jag förstår inte varför det ska ta sån tid, Mathile? Angela lade i lite extra skärpa i rösten idag. Det var Laurents fel. Han gjorde henne upprörd.
Det värsta var att Mathilde nog var ytterst medveten om att det var just på grund av Monsieur i huset som husmodern lade fram sin vassa underton i tillsägelserna. Angela struntade i det. Hon struntade i det och tyckte att det kunde alla andra göra också. Mathilde svarade inte direkt utan sneglade mot ytterdörren. Rasslet med nycklarna var alltid en signal på att Monsieur i huset var på ingång, men nu möttes hennes sökande blick av tystnad.
Angela hade genast velat anställa Mathilde. Hon var rätt ful egentligen, satt och lite kutryggig, trots att hon inte var mer än kanske.. ja, vad skulle hon uppskatta hennes ålder till? 28 år? 30? Kvinnans sneda tänder och stripiga hår fick Angela att tänka på en häxa och hon anställde henne direkt efter deras korta intervju, inklämd mellan ett lunchmöte med ordföranden i syföreningen och kyrkans bokklubb. Med ett sådant yttre rådde ingen risk att Laurent skulle få några idéer för sig.
- Om du händelsevis skulle anse dig färdig med salongen kan du börja putsa kristallerna i kristallkronan i matsalen, sade hon till den krumma kvinnan framför sig som fortfarande hade torktrasan i ena handen och med andra handen försökte hon fästa upp hårtestarna som hade kommit på villovägar från den slarviga knuten i nacken. Mathildes kropp stannade upp i ett andetag. Angela fick ett nytt styng av tillfredsställelse. Mathilde sade aldrig nej till henne. Mathilde kunde hon lita på. Att arbetet med att putsa de hundratals kristallerna skulle ta hela kvällen och förmodligen behöva avslutas först under morgondagen bekymrade henne föga, men hon såg att det retade Mathilde.
Angela vände henne ryggen, stod inte ut med sig själv och sin egen sadistiska sida som envisades med att visa sig när hon talade till Mathilde. Men kristallkronan började bli rätt dammig. Och det var lika bra att få det gjort. Hon var ingen elak människa egentligen och det visste ju Mathilde om. För det gjorde hon väl?
Hon kastade en blick på klockan ute i entrén. Tre timmar kvar tills hon kunde vänta sig att höra rasslet av nycklar i dörren. Tre jävla timmar.
Undra vad Desirée gjorde nu? Och om Fred fanns med i bilden..
