Jag har fått krypa till korset. Helt enkelt. Jag måste göra om början av berättelsen. För den börjar redan så långt innan, så långt innan den första repliken fälls (ja, alltså det som har varit första kapitlet fram till nu). Jag har lagt så mycket krut på den andra delen av berättelsen och försummat början.
Det är ju där allting börjar. Liksom.
Berättelsen höll på att falla mig ur händerna.
Kapitel 1
- Så du anser att den konstnärliga friheten står över alla lagar i samhället, är det så jag ska tolka ditt svar ?
Vafan hade hon svarat? Hon höll på att tappa greppet om intervjun, det här var någonting nytt. Vanligtvis hade hon full kontroll över journalisternas förfrågningar, men idag var det som någonting haded slagit rot i henne, tagit över hennes tankar och förmåga att reflektera som en självständig människa. Desirée tog ett djupt andetag med blicken fästad vid någonting odefinierbart framför sig. Hon måste visa att det var hon som bestämde, att det var på grund av hennes storsinthet som hon alls gått med på att låta sig intervjuas i TVs morgonsoffa. Hon var ett namn, en person som var bra att ha med eftersom hon, och bara HON, bidrog till att höja de sorgliga tittarsiffrorna denna kalla januarimorgon. Journalistjäveln visste uppenbarligen inte om det.
- Det här med konstnärlig frihet är bara snack, sade hon och beslutade sig för att spela sin härskarroll. Hon gjorde det genom att spänna ögonen i den unge mannen framför sig. Han kunde ha varit snygg om han inte envisades med att ha det där förskräckliga skägget. Hur som helst. Hon spände ögonen i honom och hoppades att kameran som direktsände intervjun skulle zooma in hennes beslutsamhet och självsäkerhet.
Hon såg på journalisten i morgonsoffan att det inte direkt var ett svar han inte hade väntat sig.
- Begreppet ’Konstnärlig frihet’ är någonting som är uppfunnet av personer som bra gärna skulle vilja kalla sig konstnärer men som inte har den talang som krävs för att bli riktigt stora.
- Du menar erkända?
- Alla konstnärer vill synas, alla riktigt bra konstnärer är exhibitionister, precis som ni journalister. Men du känner säkert igen dig, lade hon till med en sublim ändring i tonfallet och en liten höjning av ögonbrynen.
- Så personer som Anna Odell som hävdar konstnärlig frihet när hon tär på skattebetalarnas pengar, du menar att hon inte är en riktig konstnär?
Desirée suckade ljudligt. Spela rollen. Fall inte ur ramen. Du har kontroll. Det är dig folk kommer att prata om när kamerorna har slocknat.
- Vad jag menar är att om du måste skrika ut att Jag är konstnär har du skrivit någonting uppenbart på näsan på folk, och behöver du göra det är du bara båg. En konstnär lever konsten, ÄR sin konst, och ska om den personen är tillräckligt hängiven och talangfull, inte behöva stå och manifestera det i media.
- Är DU en konstnär, har DU konstnärlig frihet?
Hon fäste blicken i hans bruna ögon, såg gnistan i dem, hungern hon bara såg hos unga, talangfulla människor som alltid skulle ha drivet i sig att vilja ha MER, MER hela tiden. Den sortens människor som alltid skulle ha hungern efter att komma uppåt, framåt, i livet – både privat och professionellt. Som hon. Som alla människor med en eld inom sig.
- Som sagt. Konstnärlig frihet är en skröna. Lever du för din konst och är en människa som är fri till sinnet har du ditt svar precis där.
För att markera att hon inte tänkte bevärdiga den här sorgliga diskussionen med någonting mer av sina excellenta inlägg om tingens varande lutade hon sig tillbaka i TV-soffan och lade händerna över sina korslagda ben. Det var ju ett spel alltihopa. De hade snabbt gått igenom de frågor journalisten ville ställa till henne i direktsändning direkt när hon hade anlänt till TV4:s studio kl 5 på morgonen, de var där båda två för att ge god underhållning till frukostätande svenskar ute i stugorna. Skattebetalarna. Som nu hade fått en konststudent att uppröra sig över. Anna Odells tilltag hade varit lysande. Desirée applåderade henne i tysthet; vilken uppmärksamhet, vilket eko det skulle ge i media, säkert flera månader framöver. Om det låg så mycket konstnärsskap i tilltaget lämnade hon därhän, men som konstnär måste man tidigt skapa sig ett namn om man ville någonstans.
