En till karaktär

En till person har knackat på. Alltså – vad ska jag göra? Såklart jag öppnar dörren. Det är dock en nödvändig karaktär, jag känner att den här personen kommer att tillföra någonting mycket viktigt till storyn. Utan att ha en framträdande roll.

Ja.

I alla fall.

Men den här karaktären var snäll mot mig. Han talade direkt om vad han hette och hans personlighet är klar och tydlig. Han pratar med mig, vilket är mer än vad man kan säga om andra.. Systern, t ex. Men det är klart, det ligger inte i hennes natur.

Ska bli spännande att se varthän den här nya karaktären tar mig.

Början.. alltid denna början!

Jag har fått krypa till korset. Helt enkelt. Jag måste göra om början av berättelsen. För den börjar redan så långt innan, så långt innan den första repliken fälls (ja, alltså det som har varit första kapitlet fram till nu). Jag har lagt så mycket krut på den andra delen av berättelsen och försummat början.

Det är ju där allting börjar. Liksom.

Berättelsen höll på att falla mig ur händerna.

Kapitel 1
- Så du anser att den konstnärliga friheten står över alla lagar i samhället, är det så jag ska tolka ditt svar ?

Vafan hade hon svarat? Hon höll på att tappa greppet om intervjun, det här var någonting nytt. Vanligtvis hade hon full kontroll över journalisternas förfrågningar, men idag var det som någonting haded slagit rot i henne, tagit över hennes tankar och förmåga att reflektera som en självständig människa. Desirée tog ett djupt andetag med blicken fästad vid någonting odefinierbart framför sig. Hon måste visa att det var hon som bestämde, att det var på grund av hennes storsinthet som hon alls gått med på att låta sig intervjuas i TVs morgonsoffa. Hon var ett namn, en person som var bra att ha med eftersom hon, och bara HON, bidrog till att höja de sorgliga tittarsiffrorna denna kalla januarimorgon. Journalistjäveln visste uppenbarligen inte om det.

- Det här med konstnärlig frihet är bara snack, sade hon och beslutade sig för att spela sin härskarroll. Hon gjorde det genom att spänna ögonen i den unge mannen framför sig. Han kunde ha varit snygg om han inte envisades med att ha det där förskräckliga skägget. Hur som helst. Hon spände ögonen i honom och hoppades att kameran som direktsände intervjun skulle zooma in hennes beslutsamhet och självsäkerhet.

Hon såg på journalisten i morgonsoffan att det inte direkt var ett svar han inte hade väntat sig.

- Begreppet ’Konstnärlig frihet’ är någonting som är uppfunnet av personer som bra gärna skulle vilja kalla sig konstnärer men som inte har den talang som krävs för att bli riktigt stora.

- Du menar erkända?

- Alla konstnärer vill synas, alla riktigt bra konstnärer är exhibitionister, precis som ni journalister. Men du känner säkert igen dig, lade hon till med en sublim ändring i tonfallet och en liten höjning av ögonbrynen.

- Så personer som Anna Odell som hävdar konstnärlig frihet när hon tär på skattebetalarnas pengar, du menar att hon inte är en riktig konstnär?

Desirée suckade ljudligt. Spela rollen. Fall inte ur ramen. Du har kontroll. Det är dig folk kommer att prata om när kamerorna har slocknat.

- Vad jag menar är att om du måste skrika ut att Jag är konstnär har du skrivit någonting uppenbart på näsan på folk, och behöver du göra det är du bara båg. En konstnär lever konsten, ÄR sin konst, och ska om den personen är tillräckligt hängiven och talangfull, inte behöva stå och manifestera det i media.

- Är DU en konstnär, har DU konstnärlig frihet?
Hon fäste blicken i hans bruna ögon, såg gnistan i dem, hungern hon bara såg hos unga, talangfulla människor som alltid skulle ha drivet i sig att vilja ha MER, MER hela tiden. Den sortens människor som alltid skulle ha hungern efter att komma uppåt, framåt, i livet – både privat och professionellt. Som hon. Som alla människor med en eld inom sig.

- Som sagt. Konstnärlig frihet är en skröna. Lever du för din konst och är en människa som är fri till sinnet har du ditt svar precis där.

För att markera att hon inte tänkte bevärdiga den här sorgliga diskussionen med någonting mer av sina excellenta inlägg om tingens varande lutade hon sig tillbaka i TV-soffan och lade händerna över sina korslagda ben. Det var ju ett spel alltihopa. De hade snabbt gått igenom de frågor journalisten ville ställa till henne i direktsändning direkt när hon hade anlänt till TV4:s studio kl 5 på morgonen, de var där båda två för att ge god underhållning till frukostätande svenskar ute i stugorna. Skattebetalarna. Som nu hade fått en konststudent att uppröra sig över. Anna Odells tilltag hade varit lysande. Desirée applåderade henne i tysthet; vilken uppmärksamhet, vilket eko det skulle ge i media, säkert flera månader framöver. Om det låg så mycket konstnärsskap i tilltaget lämnade hon därhän, men som konstnär måste man tidigt skapa sig ett namn om man ville någonstans.

Respons!

Jag fick respons idag (Tack, Linda!) på ett experiment. Det handlar om systern. Hon fortsätter att gäcka mig, hon vill inte riktigt komma fram och visa sig. Vilket inte är så konstigt, egentligen. Hon skyr ljuset på något sätt. Jag vet inte ens vad hon heter. Eventuellt Catherine. Men hon har inte bekräftat det än, så jag vet inte. Hon är en av nyckelpersonerna egentligen, men hennes röst är svag och förekommer bara på tre ställen i boken.

Få se hur jag gör med henne. Idag har jag arbetat med att utveckla prästens karaktär. Det gör jag dels genom att skriva om hans uppfattning av Desirée ur hans eget perspektiv, men sen leker jag också med en bifigurs perspektiv, hans hushållerska Anne-Marie Perrin. Jag tycker om att leka med perspektiven, att ta en bifigur och skildra en av huvudpersonerna. Idag har jag således skildrat huvdpersonen ur ett tredje perspektiv: Anne-Marie som upplever prästens betraktelse av min huvudperson.. Oj, vad spännande.

Det är underbart att skriva och utmana läsaren på det här sättet. Helt. Enkelt. Underbart.

Det händer grejor..

Jag har jobbat på bra idag. Trots att jag inte har skrivit så mycket. Det är struktur jag behöver, jag sitter och pusslar med kapitlen och med textstyckena. Det som såg bra ut på planeringen fungerar inte i berättelsen. Och systern, systern MÅSTE etableras från början (oj – en spoiler!). Hon måste hjälpa till i läsarens upplevelse av pappan, den enda huvudpersonen i boken som inte har en egen röst.
Trådar att lyfta upp:
- Systern och hennes liv och vad som har lett henne där hon befinner sig idag, fram tills den dag då hon får ett överraskande telefonsamtal från D.
- Angela och Desiréee – vänninnorna. Deras okomplicerade vänskap, självklar och odiskutabel.
- Martin och Klara. (En av Martins kollegor har börjat härja med mig, Angelica. har inte plats för en till!)
- Den mystiske affärsmannen som D träffar på en marknad. Han dök upp och försvann. Måste höra efter om han ska vara med eller inte, hur han ska ha det.

Novell på franska

Jag har skrivit klart första utkastet på min novell på franska! Häftigt! Inte mer än 1600 ord, men det är bara ett första utkast för att få ner berättelsen och se var den skulle ta mig. Jag tycker den blev bra. Nu återstår finputsen, känslan. Den som jag inte riktigt vet om jag behärskar på franska..

Fransmän och mat – den handlar om en kvinna som har bestämt sig för att äta ihjäl sig. Dock går hennes man, som lagar maten åt henne och ser till så att hon kan fullfölja sitt projekt om det vackraste självmordet i världen, och får en hjärtattack och dör före henne. Så hon blir kvar, villrådig om hon ska välja livet eller hur hon någonsin ska kunna fullfölja sitt projekt.

Spännande, och skitkul att jobba på ett språk som inte är mitt modersmål. Jag kanske har gjort en massa fel rent språkligt. Jag känner mig lite fattig stundtals då jag inte hittar orden jag vill ha för att skildra det jag vill, men jag har faktiskt skrivit helt och hållet utan lexikon. Dock kommer jag nog att behöva det nu när jag ska putsa klart den.

Väninnorna eller sonen?

Jag har börjat fundera på vilket fokus jag ska ha i min hjältinnas resa, den som boken ju delvis i alla fall hadlar om. Hennes inre resa. Jag har alltid tänkt mig en utveckling i familjeförhållanden, som det hon har till sin vuxna son, ett förhållande som inte alltid är så lysande ur någons perspektiv.

Men nu spökar väninnan. Jag måste nog utveckla väninnornas förhållande lite mer också. Det är ju tack vare att de känner varandra som Desirée hittar sanningen om sin pappa.

Så hur gör jag nu?

Jag har lämnat mitt författarverktyg och jag skriver i vanligt ordbehandlingsprogram nu. Vet inte varför. Känns kanske som om det är mer på riktigt. Som om jag faktiskt skriver en roman. På riktigt.

Bakåt, bakåt

Jag har haft mycket tid att fundera på berättelsen. Timmar intill poolen, kan inte sova i solen, funderar på berättelsen, på Desirée, på Angela. På Systern, som pockar på, men som jag inte riktigt vill ge någon röst än. Hon har inte ens talat om vad hon heter. Hon får vara så länge.

Jag har kommit fram till att jag måste börja berättelsen bakåt, längre bakåt i tiden. Innan den börjar. Desirée och Angela, deras vänskap ligger nog i fokus, egentligen. Angelas längtan efter någonting mer, Desirées sökande efter en pappa hon inte ens visste hon hade. Angelas enda önskan om att bli älskad, hennes svek från väninnan och så Laurent, som en i grunden god människa, men trött på måsten och andra förpliktelser. En man som går dit penisen pekar. En enkel man, en man som alla andra. Och så väninnorna. Desirée och Angela.

Måste vrida och vända lite på det perspektivet.

Sen måste jag ha en författarcoach. Är beroende av coacher just nu. Coacher som säger att det jag gör är bra.

Bryggan nr 1

Jag skrev första utkastet till första bryggan i berättelsen igår kväll. När Angela blir uppringd av Desirée. Jag känner att jag definitivt måste jobba på väninnornas relation. Angela är inte en person man sätter sig på. Hennes enda svaghet är hennes egen självbild, jag tror att hon framstår som hunsad av Desirée när hon i själv verket roas av väninnans fansoner och otrevliga sätt. Och Desirée respekterar Angela. På sitt sätt. Måste få fram det tydligare.

Jag har vågorna från Atlanten i öronen idag. Ljudet av oceaner av vattenmassor som sköljer över vit, brännhet sand, blandat med barnens lyckliga skratt, deras självklara glädje över att möta Atlantens evighet efter ett par timmar i bilen.

En annan linköpingsbok

Jag har börjat läsa Mons Kallentoft Sommardöden. Det är intressant (förutom att jag tycker den är fantastiskt bra skriven) eftersom den utspelar sig i Linköping. Som min roman, i alla fall den första delen. Han har fångat miljön på ett träffande sätt – tycker jag som är från stan. Jag har alla bilderna av platserna han skriver om framför mig. Korsningen där – been there. Parken – done that.
Intressant också för min egen berättarteknik. Jag har mest arbetat med karaktärerna, det är egentligen inte staden Linköping som spelar en framträdande roll i min roman som det är i Kallentofts. För mig är det karaktärerna och deras förhållande till varandra som jag vill fokusera på.
Samtidigt formas ju karaktärerna från sin miljö.. Hmmm, måste fundera på det.

bryggorna i berättelsen

Min roman är ju klar. Den har varit klar i flera år, jag har bara inte fått ner den på papper eller löst alla bryggor. Med bryggor menar jag t ex förklaringar varför två personer känner varandra, på vilket sätt deras relation för berättelsen framåt. Eller, jag vet ju det, men jag har bara inte strukturerat upp det på ett berättartekniskt sätt. Som t ex hur Desirée tar kontakt med sin kompis Angela och hur hon hittar byn där pappan levde, byn som ligger på andra sidan dalen från staden som Angela bor i. Ja, sådana där viktiga saker, som egentligen bär hela berättelsen när jag tänker efter.

Så det ska jag jobba med nu lite mer framöver.

Spännande.